Varför känner jag mig så…anti? Mot någon som bara vill mig väl, som säger sig älska mig. Är jag besviken på mig själv, och låter den besvikelsen går ut över någon annan? Får sådana fits då jag typ vill slizea mig i armarna/stoppa fingrarna i halsen och göra mig illa, och se om du stoppat mig. Om du brytt dig, eller bara sagt: Men det blir nog bra sen ska du se. Eller om du istället kramat mig, och sagt att du verkligen brydde dig, att jag betydde så mycket att det var svårt att förklara, att du inte ville ha någon annan även om jag inte ser ut som en Hollywood-superstar som är 1,80 och väger 58 kg. Att du visst orkade, att du ville och allt det där. Allt sådant som jag behöver höra, för ofta egentligen. Ingen föraktar mig mer än jag själv för det.
Ibland vet jag inte vad jag vill…att något blir för seriöst, för riktigt, att jag inte längre skulle kunna gå ur det utan att det skulle göra ont. Det skrämmer mig. And you made it happen…
För trots att en sida av mig drar,påpekar och försöker få mig att trotsa,att kräva bevis på att du verkligen bryr dig, så finns den andra sidan. Den som faktiskt insett att du troligen slutat bry dig, hittat någon närmare, eller bara ringt första bästa gamla bekantskap om det vore ett lätt ligg det var frågan om. Den som vet att man kan vara stark och fortfarande bry sig om någon,skillnaden mellan besatthet och kärlek. Den sidan som ofta vinner.
